När Cassie kommer hem efter en semester med sin man och son, ser hon ett kryptiskt meddelande från sin mamma – som säger att hon ska titta på en video. När Cassie trycker på play förändras hela hennes liv. Slutligen undrar hon vilken av sina föräldrar som är värd att förlåta.
För mig kunde min far inte göra något fel. Han var allt jag behövde och mer. Han var en affärsman som ständigt reste, men han såg till att han alltid hade tid för mig.
«Du är min lilla flicka, Cassie,» brukade han säga och knuffade mig på näsan med sitt pekfinger. «Du är den mest speciella.»
Mina föräldrar gick alltid långt för mig – de såg till att vi nästan varje kväll hade familjemiddag, trots sina hektiska scheman.
Det var det enda som höll mig jordad när båda mina vänner från skolan var mitt i sina föräldrars röriga skilsmässor.
«Jag tycker att det är trendigt nu,» sa jag till min mamma en dag när hon skar upp bananbröd åt mig efter skolan.
«Cas, du kan inte tro att skilsmässa är trendigt,» skrattade hon. «Det är förödande och traumatiskt, och väldigt få familjer håller sig civiliserade.»
«Jag säger bara att det är trendigt eftersom många barn bor mellan två hem,» förklarade jag. «Det var något vi pratade om i klassen idag.»
Jag var fjorton, och världen verkade mer dramatisk än den borde ha varit.
Men vad jag inte visste var att mina ord verkade vara en besvärjelse som lade sig över vårt hem.
Några veckor efter det samtalet åkte min pappa på en affärsresa. Några timmar efter att han hade åkt kom nyheten om hans död.
«Hur?» frågade jag. «Hur dog han?»
«Jag vet inte vad jag ska säga, Cassie,» svarade hon. «Jag säger bara vad ambulanspersonalen berättade för mig.»
«Så vad ska vi göra nu?» frågade jag.
«Vad menar du?» frågade hon, förvånad över frågan.
«För begravningen?» frågade jag. «Ska vi inte ha någon?»
«Jag tror inte det,» svarade min mamma. «Pappa ville bli kremerad och att hans aska spriddes på stranden. Låt oss göra så istället.»
Jag kunde inte förstå varför min mamma ville göra så, men i slutändan kände hon pappa bäst. Och ju mer jag tänkte på det, desto vackrare och mer känsloladdad kändes en privat ceremoni på stranden.
«Var inte svår, Cassie,» sa min mamma när hon såg att jag funderade på mitt nästa drag.
«Jag är inte,» sa jag. «Verkligen. Jag funderade bara på det. Det är en bra idé, mamma.»
Jag kunde ha kämpat emot för ett avsked som jag tyckte skulle ha varit mer passande. Men vad skulle det ha hjälpt? I slutändan hade vi båda förlorat honom.
Månaderna efter strandceremonin kändes tunga, och jag visste att jag höll på att bli djupt deprimerad – min pappa hade varit vår värld. Och hans frånvaro kändes mer än något annat.
Men med tiden lärde jag mig att leva med det.
Förra veckan bestämde jag mig för att boka en stuga i skogen för en liten familjesemester. Min son var fast besluten att camping var den nya bästa grejen, och jag visste att trots naturens underverk, tänkte jag inte campa i ett tält utan en toalett i sikte.
Istället tänkte jag att en stuga var det bästa alternativet – min man Derek kunde campa utomhus med Drew, vår son, om han insisterade.
Vi hade en hund, så jag bad min mamma att vara husvakt under veckan så vi kunde vara lugna med att Romeo var väl omhändertagen.
En vecka borta var mer än tillräckligt för att återställa mitt sinne – och när vi till slut kom hem, blev jag förvånad över att min mamma inte var där. Faktum var att det såg ut som om hon aldrig hade varit där.
Men där, på soffbordet, låg ett meddelande under TV-fjärrkontrollen.
«Titta på detta, Cassie. Jag är ledsen. – Mamma»
Jag visste inte vad som väntade mig, men medan Derek fick Drew i badet satte jag på TV:n och började titta på vad min mamma hade planerat.
TV:n flimmrade till liv, och där var han, min pappa, hans röst en förlorad melodi, hans bild åldrad men fortfarande, obestridligen honom.
Tårarna rann ner för mitt ansikte när insikten om att han fortfarande var vid liv svepte över mig i en blandning av glädje och misstro.
Videomeddelandet var inget kort av det förväntade.
«Min kära Cassie, jag är fortfarande här, vid liv. Jag är så ledsen för den smärta som du måste ha känt efter min förlust. Men det var nödvändigt. Jag behövde tas bort från ditt liv på grund av den skamliga sanningen om mitt förflutna. Din mamma vet allt, fråga henne om sanningen.
Min hälsa går stadigt neråt, och jag skulle älska att träffa dig och förklara allt.
Älskar dig, pappa.»
Utan att säga något till Derek eller Drew, tog jag bilnycklarna och sprang ut. Jag behövde att min mamma skulle förklara.
«Så, jag antar att du har frågor för mig,» sa hon och öppnade dörren.
«Förklara allt,» sa jag.
«Cassie, det är tungt. Du ser trött ut efter din resa, är du säker på att du vill göra det här nu?» frågade hon.
Jag nickade. Det var nu eller aldrig. Jag behövde veta varför min pappa hade fejkat sin egen död för att komma ut ur våra liv.
Min mamma gjorde oss te och tog fram lite shortbread.
«Älskling,» sa hon. «Jag kommer förstå om du inte förlåter mig, men det finns så mycket om den tiden jag behöver berätta för dig.»
Jag sippade på mitt te och försökte lista ut vad min mamma var på väg att berätta.
«Jag minns att du berättade för mig om din väns föräldrar som skiljde sig. Kommer du ihåg det?» frågade hon.
Jag nickade. Självklart gjorde jag det. Det var den konstigaste saken, men det var så vanligt när jag gick i skolan.
«Tja, din pappa och jag var inte lagligt gifta. Så när jag berättade för honom om vårt samtal om skilsmässa, blev han faktiskt lättad. Utan att vara gifta skulle det inte bli någon skilsmässa.»
«Vad är problemet?» frågade jag.
«Sen fick jag reda på att den verkliga anledningen till att vi inte var gifta var för att din pappa redan var gift med en annan kvinna.»
«Vad?» utbrast jag och höll nästan på att tappa min kopp. «Med vem?»
«Med en kvinna i staden där han alltid hade sina affärsresor.»
«Visste du inte?» frågade jag, oförmögen att tro på hennes ord.
«Såklart inte!» utbrast hon. «Men när jag pressade honom om det, valde han den familjen framför oss. Så jag sa till honom att berättelsen skulle bli hans död.»
Vi var båda tysta en stund.
Det visade sig att min mamma hade sagt till honom att hon aldrig skulle berätta sanningen för mig, inte när han var min favoritperson. Hon kunde inte spräcka min bubbla på det sättet. Och hon vägrade att låta honom träffa mig en gång till.
«Det var bättre för dig att tro att det var en olycka,» sa min mamma. «Det var helt enkelt mer logiskt.»
Nu förstod jag varför vi inte hade en begravning för honom.
«Vad var det vi kastade i havet då?» frågade jag.
«Damm,» svarade hon med ett rakt ansikte.
Min mamma hade pratat med honom två gånger under åren. Andra gången var för en dag sedan.
Under deras möte erkände min pappa sin förestående död på grund av sjukdom och bad att hon skulle ge mig inspelningen. Min mamma, kluven mellan skuld och kärlek, valde att skriva mig meddelandet och ha inspelningen klar för mig att titta på.
«Jag skulle ha tagit hemligheten till min grav,» sa hon. «Men att veta att han var sjuk och ville träffa dig rörde något inom mig.»
Driven av ett behov av att konfrontera verkligheten om min pappas existens, reste jag till den stat där han bodde med sin andra familj.
Jag tillbringade några veckor med min pappa – gick in och ut från sjukhus, såg honom ta en rad olika mediciner och bli svagare för varje dag.
Sittande vid hans sängkant, lyssnade jag på hans historier, ångrar, ögonblick av glädje och kärlek han hade för alla sina barn – även mig.
När det började gå utför bad jag Derek att flyga över med Drew. Det skulle vara ett kort ögonblick, men åtminstone skulle jag veta att min son hade träffat min pappa.
Några dagar senare dog min pappa.
Även nu vet jag inte om jag har förlåtit honom för lögnen om hans dubbla liv. Jag vet bara att när det kom till kritan – ville jag tillbringa tid med honom. Jag hade skjutit undan mina känslor, hoppades på minnen som jag kunde förstå senare.
Men nu när dammet har lagt sig försöker jag lista ut om jag borde förlåta min mamma för att hon ljugit.
