Margaret lämnade sitt hem för många år sedan, och trodde att det alltid skulle vara där och vänta på henne. Men när den 78-åriga kvinnan till slut återvände, var hennes lilla hus borta, ersatt av ett stort mansion med låsta dörrar och en chockerande hemlighet inuti.
Jag satt vid fönstret och tittade på trädgården utanför. Rosorna var i blom och svajade försiktigt i vinden. Jag gillade att titta på dem.
Jag gick inte ut mycket längre – för kallt vissa dagar, för varmt andra. Men trädgården påminde mig om något. Om hemmet. Om huset jag lämnade bakom mig.
Jag hade en trädgård där en gång. En liten en, bara ett blomsterparti vid verandan. Jag visste inte varför jag tänkte så mycket på det numera. Kanske för att det inte fanns mycket annat att tänka på.
Äldreboendet var tyst. För tyst. Sjuksköterskorna kom och gick, alltid leende, alltid artiga. De andra boende släpade förbi min dörr, några pratade för sig själva, andra stirrade tomt på golvet.
Mina barn lämnade mig för länge sedan. Först min dotter, som flyttade över hela landet. I början skickade hon brev, sen julkort, sen ingenting alls.
Min son, David, lämnade sen. Han gifte sig, startade en familj, och vände aldrig tillbaka. Jag brukade undra vad jag hade gjort för fel. Jag undrade inte längre.
Jag gjorde mitt val för många år sedan att lämna huset och flytta hit. Det var lättare än att bo ensam. Jag hade ändå nyckeln, den låg i min sängbordslåda. Ibland höll jag den i min hand, kände på dess vikt. Den var varm, även om den inte borde ha varit det.
En eftermiddag, när jag satt och tittade ut genom fönstret, knackade en sjuksköterska mig på axeln.
«Margaret, du har besökare.»
Jag blinkade. «En besökare?»
Hon nickade och log. Jag fick aldrig besökare längre. Inte längre. Mina händer skakade när jag reste mig från stolen.
Och sen såg jag honom.
David.
Han stod i dörröppningen, med händerna i fickorna, såg äldre ut än jag kom ihåg. Hans hår hade blivit grått vid kanterna, hans ansikte rynkigt på ett sätt som det inte hade varit förut. Men det var han. Efter 30 år, det var han.
«Mamma,» sa han mjukt.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
«Jag… hoppas det är okej att jag kom,» fortsatte han. «Jag ville bara… se dig.»
Jag grep tag i stolens armstöd. Mitt hjärta slog hårt, men min röst kom ut stadig. «Varför nu?»
Han suckade och tittade ner. «Min fru lämnade mig. Tog barnen. Jag—» Han gnuggade handen över sitt ansikte. «Jag tillbringade år med att bygga ett liv med henne, och nu är det borta. Och det fick mig att tänka på dig. På hur jag lämnade dig.»
Jag svalde hårt. «Det var länge sedan.»
«Jag vet,» sa han. «Och jag är ledsen, mamma. Jag borde ha kommit tillbaka tidigare.»
Tystnaden sträckte sig mellan oss. Jag visste inte vad jag skulle känna. Ilska? Sorg? Lättnad?
«Jag vet inte vad jag ska säga till dig,» erkände jag.
«Jag förväntar mig inte att du ska säga något,» sa han snabbt. «Jag vill bara… göra saker rätt.»
Jag svarade inte.
Efter en stund drog han fram något från bakom ryggen – en bukett prästkragar. Mina favoriter.
«Jag kom ihåg,» sa han och erbjöd ett litet, osäkert leende.
Jag tog dem och strök med fingrarna över blommorna.
«Tack,» viskade jag.
Han började besöka mig efter det. Inte varje dag, men ofta. Ibland tog han med blommor. Andra gånger böcker han trodde jag skulle gilla. Vi satt tillsammans och pratade lite. I början var våra ord försiktiga, som att gå över trasigt glas. Men med tiden blev det lättare.
En dag tog han mig till parken. Vi satt på en bänk och tittade på ankorna i dammen.
«Kommer du ihåg det gamla huset?» frågade jag och tittade på honom.
Han tvekade. «Ja. Jag kommer ihåg.»
«Jag skulle vilja se det igen,» sa jag. «Bara en gång.»
Han skakade på huvudet. «Nej, mamma.»
Jag rynkade på pannan. «Varför inte?»
«Det är bara… det är inte samma längre.»
Det var allt han sa. Och oavsett hur många gånger jag frågade, gav han alltid samma svar.
Nej, mamma.
Jag förstod inte. Men på ett eller annat sätt tänkte jag ta reda på varför.
En eftermiddag, efter att David hade åkt, bestämde jag mig för att inte vänta längre. Jag tog på mig min bästa jacka, stoppade min gamla husnyckel i fickan och lämnade äldreboendet utan att säga något till någon.
Vid busshållplatsen räknade jag noggrant mina pengar. Jag hade inte åkt buss på åratal. Resan kändes längre än jag kom ihåg, varje stopp sträckte ut tiden. Mina händer grep om min väska medan jag såg de bekanta gatorna passera. Hus jag en gång kände såg annorlunda ut – vissa målade i nya färger, andra med fräscha trädgårdar, några helt oigenkännliga.
Slutligen stannade bussen nära mitt gamla område. Jag klev av, mitt hjärta slog hårt.
När jag gick nerför gatan flödade minnen genom mitt sinne – lekande barn, skällande hundar, ljudet av en gräsklippare i fjärran. Mina fötter visste vägen, de ledde mig till platsen jag hade lämnat bakom mig.
Men när jag kom fram, stannade jag.
Mitt hus var borta.
På platsen stod ett stort mansion – högt, vackert och inget som liknade det jag lämnat bakom mig. Verandan var större, fönstren glänste och en frodig, blommande trädgård omringade hela fastigheten.
Jag stirrade, andan stannade i halsen.
Det här kunde inte vara rätt.
Med skakiga fingrar drog jag fram min nyckel och steg upp på verandan. Mina händer skakade när jag försökte passa nyckeln i låset. Den passade inte. Jag rörde på den, försökte igen. Ingenting.
Någon hade bytt låsen.
Panik steg i bröstet på mig.
Jag bankade på dörren. «Hallå?» Min röst var svag, slukad av den tysta gatan. «Vem är där? Det här är mitt hus!»
Ingen svarade.
Jag snubblade bakåt, hjärtat rusande. Någon hade stulit mitt hem. Jag drog fram min telefon och ringde 112.
«Akutcentralen. Vad är ditt nödläge?»
«Mitt hus,» flämtade jag. «Någon har tagit mitt hus. Jag – jag kom hem, och det är borta. Det är annorlunda. Låsen är bytta. Någon är därinne.»
Operatören ställde frågor som jag knappt registrerade. Mina händer skakade när jag förklarade, om och om igen, att det här var mitt hem, att något var fel.
Minuter senare rullade en polisbil upp. Två poliser steg ur, deras ansikten lugna och försiktiga.
«Vad verkar vara problemet, fru?»
Innan jag hann svara, öppnades husets dörr.
David trädde ut.
Jag stirrade på honom, mitt bröst knöt sig.
Han såg förvånad ut, sen suckade han och gnuggade sin panna.
«Mamma?»
Poliserna vände sig mot honom. «Herr, bor du här?»
Han nickade. «Ja. Det här är mitt hem.»
Jag flämtade och backade. «Vad betyder det här? Du – du tog mitt hus?» Min röst brast, skakade av ilska och förvirring. «Du ställde om det! Sålde det?»
Davids ansikte föll. «Mamma, nej, jag sålde det inte.» Han drog ett djupt andetag. «Du… förstörde överraskningen.»
Jag blinkade. «Vad?»
Han gick mot mig, med händerna utsträckta. «Jag skulle inte säga något förrän allt var klart. Jag – jag byggde om huset, mamma. Jag behöll grunden, men jag byggde ut det. Jag gjorde det större, starkare. Jag restaurerade det. Och trädgården –» Han pekade på blommorna. «Jag planterade alla dina favoriter. De samma som du hade.»
Jag kunde inte tala. Mitt bröst värkte, fyllt med känslor jag inte kunde sätta ord på.
«Jag ville ta hit dig när allt var perfekt,» sa han. «Jag ville att det skulle vara en gåva.»
Jag stirrade på huset – på mitt hem, förändrat men ändå stående, och tårarna suddade min syn.
David tog ett steg närmare. Hans ansikte var fullt av ånger.
«Jag är ledsen, mamma,» sa han mjukt. «För att jag lämnade dig. För att jag väntade så länge med att komma tillbaka. För att jag inte sa något tidigare.» Hans röst brast. «Jag borde aldrig ha stannat borta.»
Jag svalde hårt. Ilskan inom mig försvann, ersatt av något annat – något tyngre.
«Jag trodde du hade glömt bort mig,» viskade jag.
Han skakade på huvudet. «Jag glömde aldrig. Jag visste bara inte hur jag skulle komma tillbaka.» Han tittade på huset. «Men jag ville ge dig det här. Ett hem. Vårt hem.» Han tvekade, sen la han till, «Kom tillbaka, mamma. Bo här. Du behöver inte bo på det äldreboendet längre.»
Jag tittade på huset, verkligen tittade på det den här gången. Väggarna var nya, men grunden var den samma. Verandan där jag brukade sitta, fönstren som en gång höll mina gardiner, trappstegen som ledde till ytterdörren – det var annorlunda, men det var fortfarande mitt. Och trädgården… åh, trädgården. Rosor, prästkragar, lavendel och syrener. Allt jag någonsin älskat, blommande i solljuset.
Tårarna rann ned för mina kinder. «Du gjorde allt det här för mig?»
David nickade. «Jag ville att du skulle få allt du drömde om.»
Jag drog ett darrande andetag. «Då antar jag att jag borde se hur det ser ut inuti.»
Hans ansikte lyste upp. «Jag ska göra oss lite te.»
Lite senare satt vi tillsammans på verandan, med ångande koppar i våra händer. Doften av blommor fyllde luften och för första gången på många år, kände jag mig hemma.
David log mot mig. «Är du glad, mamma?»
Jag tittade på honom, på min son, mitt hus, min trädgård.
«Ja,» sa jag. «Jag är.»
